Varför ska vissa saker vara så svårt? Jag är väl ingen ond person? Eller ska jag bara bli straffad för att jag inte kan hålla min mun? För att jag säger saker jag står för? för att jag vill åstakomma saker i mitt liv?
I mars i år så "sa jag upp mig" från mitt jobb. Jag var mer eller mindre tvungen av min chef. Han smet in i ett så kallat kryp hål och fick mig avskedad. inte ens facket stod på min sida. Men skit i det, han kommer få tillbaka då karma alltid kommer och biter en i röven.
Jag har bara haft motgångar det senaste året men jag antar att det vänder,,, Eller? Jag börjar i alla fall bli trött på detta. Jag har sökt över 60 jobb, jag är fullt arbetsför och har goda meriter både från arbetslivet och från skolan men ändå får jag inget arbete.
Inte bara jobbsökanadet går trögt, även min träning. I våras fick jag en inflammation i foten och var tvungen att sluta träna då det bara slogs upp hela tiden men äntligen när man väl får sätta igång igen ahr mitt kort gått ut och jag har ingar att lägga på ett gymkort utan måste prioritera annat fast jag har dock blivit erbjuden att hjälpa till i boxen och så länge jag gör det får jag träna gratis och det är skönt fast att det känns som att jag utnyttjar det. Att träna gör mig glad och jag mår bra av det men jag har fan ingen koll på hur eller vad jag ska äta Jag förösker att hålla koll men ändå går jag upp. Bara på den tiden från slutet av februari till nu har jag lagt på mig nästan 7 kilo.. FATTA 7 KILO!!!! Det är inte ok. Är inte nöjd när jag tittar mig i spegeln eller när jag står i duschen. Visst det är jämt placerat men ändå.
Kanske är det därför jag inte hittar någon som vill dela min närhet..
Jag känner mig så ensam. Mitt hjärta skriker och min hjärna säger sluta. Min själ vill ha någon och min kropp är villig att delas. Mina känslor... Vart ska man börja? Min hjärta har valt en person som inte vet om det för jag inte vågar berätta det och därför väljer jag att vara tyst och föröka hitta någon annan. Hur ska man kunna förklara för någon hur man verkligen känner utan att bli sårad? Hur ska jag våga när man inte är stolt över sig själv som man är i dagsläget?
När jag ser mina systrar och hur deras liv är börjar jag nästan alltid gråta. Varför får inte jag känna den lycka de har? Varför kan inte jag få vara lycklig? Varför måste jag alltid hålla en fasad om hur bra allting är och hur bra man ska lösa allting? Jag vill inte längre vara den som alltid är ensam..
Den enda gången då jag verkligen känner älskad är när jag har min son hos mig. Han gör mig hel och jag berättar alltid för honom, flera gånger om dagen, hur mycker jag älskar honom. Det finns ingen som han. Så oskuldsfull och vacker. Ett liv utan honom vore inte ett liv.
