Rumpnizze

Vardagliga känslor och ord från en fundersam kvinna.

Varför trillar jag dit?

Igår... igår gjorde jag något dumt. Ett mönster jag måste bryta. Att uppmuntra till äktenskapsbrott är inte jag. Inte egentligen. Eller? Vill jag innerst inne att han ska välja mig? Men vill jag ha honom om så vore fallet?

Varför håller jag på? Det måste klassas som någon form av självskadebeteende. Att uppmuntra sexuellt för att få njutning och tillfredställelse och sen veta att han går hem till någon annan. Han delar sin säng med någon annan. Någon som inte ser.

För tre år sedan var det mitt bästa och värsta år, 2017. Allt började egentligen när jag blev dumpad, då fanns han helt plötsligt framför mig. Han som funnits i mitt liv sedan jag var 17, han jag alltid har varit kär i som aldrig sett mig. Han Som alltid valt någon annan. Han som alltid trott att jag skojat när jag sagt "du är mannen i mitt liv och jag kommer alltid att älska dig och stå kvar när jorden går under". Jag menade varje ord, det gör jag fortfarande nu snart 20 år senare. 

Han... han är tillbaka igen efter 3år som vi haft nästan ingen kontakt. Han gifte sig 2017. Han sa att det var mitt fel att han sa ja. Jag vet att det är en lögn. Men det var där någonstans som vårt förhållande tog slut. Nästan 1 år tillsammans, och ja, vid sidan av  hans förhållande till hans barns mor. Som sagt jag vet att det var fel men det var som en drog. 
Det ÄR som en drog. HAN är en drog. Den dyraste bästa och farligaste. 

(null)

Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: