Hatar min hjärna.
Hatar att jag bryr mig.
Hatar att jag inte är stabil.
Hatar att jag går från glad till ledsen på en sekund.
Hatar att jag låter mig påverkas.
Hatar att ha hjärnspöken.
Jobbet är skit. Måste sluta. Måste byta jobb. Min chef gör livet pissigt för mig. Manipulativ nedtryckande kappvändare är vad han är. Ljuger och stjäler ens idéer. 1,5år har jag försökt att förbättra och göra mig förstådd. Blir dock otroligt missförstådd
hela tiden. Jag jobbar så olikt alla andra och det blir ju skav då. Det har jag givetvis förståelse för. Men detta skitsnack. Snack som cirkulerar som inte medarbetare bör veta.
Sen Isak. Kära söta fina du. Jag måste veta. Jag måste veta om det är du och jag. Jag bli knäpp av att inte veta. Jag stressar oui hela mig. Nu känns det som att du dessutom undviker mig. Men jag vet att det är min hjärna som fuckar upp mig.
Men det ÄR svårt. Särskilt när jag inte vet vad vi är, OM vi är.
När vi snackar som igår, snusk. Enbart snusk. ALL-in. Då känner jag mig värdelös. Som en sexleksak. Jag vet att jag bjuder in och visar mig och bemöter, men egentligen är det inte jag. Jag vill bli älskad. Kommer jag bli det av dig?
Jag börjar också detektivarbetet direkt när du skriver snusk, skickar snusk, skickar nakenbilder och sedan slutar tvärt. Skickar en påklädd bild där jag lägger märke till att du är nyklippt. Går in, kollar filmen och bilderna, jämnför, och
inser att du nyrakad. Både huvud och kuk.
Direkt kommer paniken. Vad ska du? Vem ska du träffa? Om du inte skulle träffa din kompis, varför kommer du inte till mig? Varför föreslog du inte att vi skulle ses? Varför är du påklädd om du bara skulle "fixa lite hemma"?
Jag vet inte. Jag vet inte varför. Jag vet att det är mina spöken som spelar mig ett spratt. Jag kan ju inte göra något mer än lita på dig. Du säger att du kommer berätta för mig om du inte vill vara med mig. Det måste jag lita på.