Tack vare Sandra mötte jag dig. Tinder av alla ställen. Ca tio text fram och tillbaka sen fick du mitt nummer och ringde mig.
Direkt berättade du om din dag, som vi känt varandra för evigt. Jag skrattade och log och tänkte direkt, du är mannen som jag så länge saknat. En som är som mig, lika glömsk och lika intelligent och lika "all over the place".
Vi pratade på torsdagen och träffades på fredagen. Det jag tänkte "måtte bara det vara så att han blir dålig på bild och är fantastisk i verkligheten". Och så var det. Du kom med långt hår och lockar, luktade smuts (som jag älskar) och ett unibrown.
Men dina ögon, magiska. Gulbruna fantastiska, pigga, härliga, alerta och genuina.
Vi drack kaffe, sen for du till åsen. Sen sågs vi på lördagen igen och söndag. En tur till Häckeberga. Där blev också vår första kyss. Tyckte du hade dålig andedräkt och bad till de högre makterna om att det bara var tillfälligt. Det var det ända
"felet" jag hittade på dig trots laserscanning som jag alltid gör.
Det var bara tillfälligt. Tack och lov. Du har inga fel. Inga som jag inte kan leva med. Du ser mig för den jag är och jag dig för den du är. Ingen teater. Inga lögner. Du gör mig delaktig i ditt liv liksom jag gör dig delaktig i mitt. Jag upplever att
vi kompletterar varandra och jag blir en bättre person när jag är med dig. Vi är som gjorda för varandra och jag vill aldrig vara utan dig.
Jag kan inte se ett liv utan dig. Du ger mig inre ro och när vi tittar på varandra kan jag inte se att det finns någon annan. Om det är detta som är kärlek så är det äntligen det jag upplever med dig i mitt liv. Du är verkligen miitt hem, min familj, mitt
hjärta, mina andetag.
